Jag var på gymet nyss, körde mitt vanliga träningsschema inne i cirkelrummet när hon satte sig mittemot mig. Armarna darrade, måhända av tyngden på vikterna, men skulle mycket väl kunna vara nervositet. Eller åtrå, om man nu kan darra av det. Jag försökte ignorera hennes vackra ansikte och fokusera på mitt men ögonen drogs mot henne som av en utomstående kraft. Som om hennes ansikte inte var nog så attraktivt, var resten av hennes välsvarvade kropp något så oemotståndligt som glass en varm sommardag, eller varför inte fyllemat efter krogbesöken..
Jag funderade på att säga hej, men hejdade mig i sista stund. Vilket nog var tur för just då satt man i bröstpressen och hade nog inte fått utt mer än ett - Oh-ääj! Flås!
Jag längtar tills nästa gång jag ska gymma.